Inflation betyder att pengar förlorar i värde, med andra ord innebär det att priser på varor och tjänster går upp och att vi får betala mer för samma vara. På bostadsmarknaden åskådliggörs detta tydligt genom att de pengar som för ett par år sedan räckte till att köpa en våning i innerstan nu ger dig en etta i förorten. I handeln ser vi dock det omvända, pengar som för några år sedan gav dig en tjock-TV på 25 tum får du nu en platt 50-tummare för.
För elektronikvaror har priserna fallit i många år och utvecklingen drivs framförallt av en snabb teknisk utveckling som gör nya telefoner, TV-apparater och datorer attraktiva för konsumenterna samtidigt som de blir billigare att producera. En del av elektronikhandelns prisfall beror dock på en stenhård konkurrens. Först beroende på etableringen av stora butiksformat med hög omsättning per anställd, sedan med e-handel och prisjämförelsesajter och de senaste åren genom smarta telefoner som gör konsumentens köpresa fullt ut digital.
Total pristransparens
Utvecklingen är densamma för stora delar av handeln. En total transparens vad gäller priser, information och utbud har gett konsumenten makten och sätter en enorm press på företagen. Vi ser också att internationella aktörer som Wish, Amazon och Alibaba nu skapar en ytterligare dimension av konkurrens med prisnivåer som vi aldrig tidigare mött.
Konsumenter adapterar snabbt till en ny digital värld men när vi försöker förstå samhällsutvecklingen som företagare, politiker eller Riksbank tycks det vara svårare. Riksbanken har inte nått sitt inflationsmål sedan 2011 trots en mycket expansiv penningpolitik, bland annat genom en mycket låg (till och med minus) ränta. Samtidigt som huspriser och skulder skenar uteblir dock inflationen. Risken med denna penningpolitik från Riksbankens sida är att man bygger upp skevheter i ekonomin som kommer att få konsekvenser framöver, möjligtvis genom en bostadsbubbla.
Nu beger man sig också utanför sitt område och pekar på vilka löneökningar arbetsmarknadens parter borde landa i. Ur handelns perspektiv är det märkligt att se hur Riksbanken tror att en löneuppgång på 3 procent kommer att skapa inflation när tio års löneökningar på 3 procent, årliga hyreshöjningar och nu senast stigande arbetsgivaravgifter och en kraftig dollaruppgång inte genererat några prisökningar mot konsument.
Det går inte att höja priserna
Riksbankens förhoppning är dels att högre löner får fart på ekonomin och att inflationen kan få fart med den. Dels att en svag ränta skapar en svag krona som i sin tur höjer inköpspriserna för bland andra handel och att dessa prisökningar slår igenom i höjda priser mot konsument, det vill säga inflation. Problemet med detta tankesätt är att det på en marknad med hård global konkurrens och total transparens inte går att höja priset mot konsument. I en global produktionskedja är det också möjligt att anpassa sitt utbud till en ny prisnivå.
Det innebär att Riksbankens teorier inte längre håller. När dollarn blivit 30 procent dyrare borde det få genomslag i priserna men istället hittar inköpare nya marknader, man effektiviserar logistik, ökar graden av egna varumärken, justerar sina prissättningsstrategier och slimmar organisationerna, etc. för att behålla det låga pris som den digitala konsumenten av idag kräver. Handeln möter alltså ökade kostnader genom effektivisering, inte genom att höja priser.
Handeln har också mycket kvar av effektivisering att göra tack vare digitaliseringen. Digitaliseringen innehåller en rad nya möjligheter så som beacons, big data och möjlighet till utökad konsumentanalys. Företagen kommer helt enkelt kunna ha rätt sak på rätt plats i rätt tid vilket kommer att gynna konsument, vinster och miljö samtidigt som priserna förblir låga. Även om den extrema penningpolitik som nu bedrivs kommer att få genomslag i högre priser ser vi alltså en förändring som gör att priser inte kommer att kunna höjas på samma sätt som tidigare.
Vi måste upplysa Riksbanken
Detta är inget nytt för läsare av denna sida men vi behöver diskutera och förmedla ämnet flitigt. Till dess att Riksbanken kan anpassa sin politik till en ny tid riskerar vi att bygga upp skulder i ekonomin som vi sedan får betala dyrt för. Våra barn kommer att ha svårt att köpa en lägenhet på en hett inflaterad bostadsmarknad, våra handelsföretag riskerar att slås ut när kronförsvagningen inte kan vältras över mot konsument och den svaga kronan urholkar vår levnadsstandard.
Jag uppmuntrar ofta mina barn att släppa paddan och gå ut, men Riksbankens direktion önskar jag kunde titta mer på sin Iphone än i sina gamla teorier. Då skulle vi ha fler levande svenska handelsföretag.
