Veckans spaning – om hur nedlåtande kulturförakt skapade en motsatt shoppingtrend

[Parvelito]

För några år sedan var idéerna bland dokusåpa-kreatörerna på upphällningen. Vi hade i TV fått se hur unga snygga människor söp, slogs och knullade i alla upptänkliga situationer. Inte sällan på en gång, och med närgångan TV-kameror. Hur skulle man toppa det?

Jag kan se framför mig hur TV-folket satt på sina mozzarella-ställen runt om Stureplan i Stockholm med specialkaffe i kopparna som jag inte ids stava till och försökte att vara kreativa. Hur blocket med alla de refuserade idéerna såg ut vågar jag inte tänka på, jag ryser vid blotta tanken. Men så kläckte någon ur sig: ”Bönder måste väl vara det töntigaste som finns! Vi hänger ut dem i en riktig töntsåpa. Tänk er en bonnläpp med keps på en traktor som skall impa på en brud. Mina polare kommer ligga dubbelvikta av skratt”.

Bonde söker fru skapades, och blev en succé i stugorna runt om i Sverige. Ungefär samtidigt dök ”Ensam mamma söker” upp, med ungefär samma pitch. Ensamma mammor var så ute bland det fina folket att det ju bara måste bli förnedrings-TV av det. Istället blev det tittarsuccé på helt andra grunder.

Och jag kan tänka mig dialogen ute vid Sandhamn när en Finlandsfärja åker förbi och TV-producenten får något lyriskt i blicken. ”Det där måste vara det mest förnedrande man kan göra.Åka en gammal sliten färja med stolliga finnar, köa för ett bakteriefullt smörgåsbord, försöka ragga upp något kjoltyg och sedan kånka taxfree-sponken iland bakfull och trött”. Så skapades ”Färjan”, men istället för att skratta föraktfullt åt ”töntarna” så tittade folk med intresse.

Bönder, ensamma mammor och finlandsfärjor är några av de få folkliga utposterna som finns i dagens rekordstora TV-utbud. Här kan man se det verkliga folkhemmet. ”Vanligt folk” som förvisso skruvas till av illvilliga producenter och rubrikstörstiga kvällstidningsjournalister, men som många kan identifiera sig med.

Göran Hägglund, partiledare för kd och Socialminister, gick under den tidiga hösten till hårt angrepp mot kultureliten för deras illa dolda leenden och nedlåtande attityd mot allt folkligt. Jag vet inte om det egentligen var nödvändigt, för det har blivit allt hårdare att vara kulturelit senaste året.

Det finns många fler tecken på att vi nu är i folklighetens era. Se bara på Dansbandskampen som för fem år sedan hade varit helt otänkbar att göra i TV. Våra svenska campingplatser slår besöksrekord tillsammans med vandrarhemmen, och låten ”Du är min man” klarade av 5½ år på Svensktoppen. Förändring går långsamt i folkhemmet.

Senaste beviset i den trenden är dokusåpan ”Ullared” om varuhuset GeKå och människorna som besöket det. Där visas var de ekonomiska musklerna just nu finns i samhället. För hur många av de flashiga modebloggarna shoppar upp 50.000kr på några dagar? På Ullared händer det! Där sätts omsättningsrekord på löpande band, och väldigt många familjer har redan ritat in Ullared på nästa års semestertripp.

Den här trenden tror jag kommer att vara ett tag. Kanske är det läge att köpa upp något restlager av musikkasetter med dansbandsmusik, be kineserna sy upp toppluvor och stenmarksmössor och icke att förglömma de pastellfärgade träningsoverallerna. Till årets julklapp utsågs spikmattan, men jag är rätt säker på att det säljs många fler Alladin chokladaskar och långkalsonger. Ur jultidningskatalogerna storsäljare märks nu årsalbumen av 91:an och Kronblom. Kalle Anka på julafton kommer att slå nytt tittarrekord, för nu är det inne att vara folklig.

[Författare]

Inlägg