Att det rent allmänt borde vara så att kortutgivare, inlösare och PSP borde erbjuda högsta möjliga säkerhet håller jag med om.
Verkligheten är ju lite annorlunda och i takt med att bedrägerierna ökat har man försökt skjuta fram kostnaderna till första linjen, dvs handlarna. Tanken med detta är väl egentligen god, att handlarna skall vara vaksamma och hantera kortköp ansvarsfullt.
Eftersom de flesta små företag inte har möjlighet till någon avancerad screening av kort så blir PSP nästa steg i kedjan. De sitter ju lite i kläm på så sätt att de tjänar sina pengar på att få så många transaktioner som möjligt – och att alla former av screening ju kommer att ge färre transaktioner och medför högre utvecklingskostnader.
Så att PSP vill ha betalt är nog inte så konstigt.
Dock tycker jag att det vore mer korrekt att kortutgivaren bekostade detta – indirekt genom avgifterna på kortinnehavarna.
Men detta liksom mycket annat har väl sin historiska förklaring. I början var det få människor som hade ett kort och få ställen där man kunde handla för dem. För att få ut fler kort så var man tvungen att ansluta så många inköpsställen som möjligt, och då var det handlarna som erbjöds bra (riskfria) villkor. Denna strategi lyckades ju bra, för man kan idag handla överallt på kort och därför har de flesta människor ett kort.
Eftersom en konsument ofta har ett val om han skall ha det ena eller det andra kortet, så är kortutgivarna livrädda för att vidta åtgärder som kan rubba deras marknadsandelar i negativ riktning – dvs lägga mer kostnader på konsumenten. En handlare accepterar ändå ”alla” kort och förlusten för honom skulle vara allt för stor om han slutade acceptera kort – så därför är det enkelt och bekvämt att skicka kostnaderna i den riktningen.
.
