Det sägs att man skall vara konsekvent i sin affärsstrategi för att lyckas, och förr eller senare så innebär det att man måste bli ”superlativast”. Billigast, störst sortiment, mest öppet, flest butiker, längst garanti, billigaste avbetalning, snabbast, trevligast, mest nöjda kunder, godast eller det så slitna ”bäst i test”. Jag är förundrad över hur ofta man ser dessa tuppkamsresningar hos förhållandevis kloka och sansade företag. Det är sällan det blir någon egentlig kamp om de olika titlarna, för det finns så det räcker åt alla. Att vad alla är störst. vackrast eller bäst på känns lite som en svensk så kallad ”gala”. Alla nominerats till något pris, och sedan går alla upp i tur och ordning på scenen och hämtar varsitt pris och berättar att man är så tacksam över alla som betytt något i ens liv.
Och tur är väl det, för när det blir mothugg så blir det antingen dyrt, eller så blir det någon som får gå med svansen mellan benen. Bara EN kan vara superlativast på ett visst sätt.
Den vanligaste tuppkamsresningen i Sverige brukar vara på bensin. På vissa ställen uppstår det ibland situationer där ett par kedjor tror att man med hjälp av priskonkurrens skall kunna stjälpa den andra över kanten. Hittills tror jag inte det har lyckats i ett enda fall, men man fortsätter oförtrutet, men alltid på andra ställen än de städer och mackar som jag tankar på.
Andra populära varor att priskonkurrera med är färskpotatisen till midsommar och julskinkan till julen, men alla konsumenter vet väl vid det här laget att det inte är färskpotatisen som är den dyra delen i rätten ”sill och potatis med nubbe”.
Fram till för några år sedan var också jordgubbarna en populär vara att sänka priset på under säsongen. Jordgubbsodlarna plågades svårt av ideliga propåer från kedjorna att de måste sänka priset, för att handlarna skall kunna sälja jordgubbarna superlativast i sina butiker. Det slutade med att jordgubbsodlarna numera säljer sina jordgubbar själva i utvalda stånd runt om i Sverige. Och handlarna är inte dummare än att de förstår att om det inte står en jordgubbsförsäljare utanför sin butik så handlar ingen där. Därför är de är varmt välkomna. Jag är imponerade av jordgubbsodlarna och deras mod att pröva kraften i sitt varumärke, men de hade rätt. Blott Sverige svenska jordgubbar har. De är svenskast.
Just nu rasar det ett sanslöst priskrig i USA på nyutgivna bästsäljande böcker. Priserna är långt under förlagens listpriser och alla börjar lite oroligt skruva på sig, för förr eller senare kommer notan. Skall det bli förlagen och författarna som får pruta på sin ersättning, är det de priskrigande kedjorna som får se sin vinst undergrävas eller kommer priserna på alla andra böcker gå upp så att konsumenterna får betala till sist i alla fall? Bokbranschen i USA håller andan medan elefanterna med Walmart i spetsen kämpar vidare om vem som är superlativast.
Att profilera sig som superlativast kommer alltid att vara en viktig del i ett företags profilering, och en bärande faktor i affärsidéen. Och därför kommer vi att få se fler och fler begränsande disclaimers i de olika superlativen. Det förvånar mig inte om vi får se butiker som ”Dannes pryttelbod, roligast söder om Hallandsåsen”, ”Myrans trädgårdsprylar – närmast odlingsgränsen” eller ”Disa – bäst avbetalning med grumliga villkor”.
Kunderna älskar det, för det finns alltid en känsla av att rättfärdiga sitt köp. Att kunna säga att jag köpte den här varan av den mest superlative handlaren. Sedan kan andra få säga vad de vill, kunden är känner sig speciellt utvald, och är nöjdast!
.
