Tänk dig att du går in i en vanlig butik för att handla en ljusstake. Du går runt och letar i den hårt kategoriserade butiken. I heminredningshörnan på ljusstakshyllan finner du din ljusstake och tar med dig den till kassan. Eftersom denna butik jobbar med ehandelsmodellen slipper du givetvis köa och går direkt till kassan.
Du gör dig redo att betala när kassörskan ber dig registrera dig först. Vadå registrera? frågar du. Vi måste registrera dig innan du kan handla så att vi kan kontakta dig i framtiden med våra erbjudanden, säger kassörskan. Men jag vill bara köpa den här ljusstaken, påpekar du. Du måste registrera dig, säger hon bestämt.
Du fyller i registreringsformuläret och sträcker sedan fram 200kr då ljusstaken kostade 199. Vi tar inte emot kontanter, du måste betala med kort, säger kassörskan. Vi har haft problem med stölder och kort är då säkrare för oss, fortsätter hon.
Som tur är har du ditt kreditkort med dig. Du stoppar in det i kortläsaren och slår in din kod och CCV-kod. Medans kassörskan håller på med ditt köp stiger en vakt in mitt framför dig och kassörskan. Hej säger han. Var god och ange din säkerhetskod. Vilken säkerhetskod?, jag har skrivit in mina kortkoder redan, säger du. Vakten grymtar lite och säger: Koden för att genomföra köp i butik, du har själv angett den till din bank. Du minns nu svagt att det förmodligen finns ytterligare en kod.
Efter tjugo minuters samtal med din bank och diskussioner med vakten så löser det sig och vakten kliver åt sidan. Kassörskan ber dig nu godkänna ditt köp. Du ser frågande ut och säger till henne: Vadå godkänna?. Hon förklarar att du måste skriva under ett papper på att du godkänner detta köp av en ljusstake. Lagom sur skriver du under hennes papper och går ut ur butiken med din ljusstake.
